Tavira och Moncarapacho

18 januari. På morgonen när vi skulle lämna Manta Rota upptäckte vi att vi hade brist på ström. Vi hade visserligen inte stått på el sedan Spanien, men med vår stora solcell har det aldrig tidigare varit något problem.

Eftersom vi skulle till Tavira och polisens camping kunde vi koppla in oss på el. En nostalgitripp - där har vi upplevt en härlig jul- och nyårshelg med goda vänner. En del av dem har slutat åka och en del åker inte så långt längre, utan stannar i Spanien.
Men först skulle vi fylla gasol i närheten av Olhao och Inga-Lis körde 125:an genom landsbygd och små städer. Efter vägen lyste de gula vårblommorna överallt.

Väl framme på campingen var allt förändrat. Fransmännen hade åter ställt till det. I receptionen berättade man att fransmännen och deras hundar hade skitat ner så att man begränsat antalet platser till en bråkdel, höjt priset och förbjudit hundar!
En recension om campingen för något år sedan: The only positive in this camping is the price per night! But now crowded with French people with dogs they do not have control of. Waste bins overloaded.. ertc. But worst all this fransoses without common sense!

Så det var bara att åka vidare (om än liten så har vi ju en hund). Vi åkte till den stora parkeringen bredvid saluhallen. Där får egentligen inte husbilar stå och ibland kommer polisen och kör bort husbilarna. Vi tog risken och sällade oss till den stora mängden husbilar som var där.

Tavira är en fin gammal stad vid floden Gilao.

När vi vaknade nästa dag så var det bakluckeloppis framför bilen! En massa skräp som vanligt, så vi köpte inget..

Helt plötsligt såg vi någon vi kände igen bland loppisvarorna! Mycket riktigt, det var ensamåkaren Leif Jönsson från Västerås. Honom har vi stött på många gånger. Framför allt i Portugal men även ett par gånger i Sverige. Han tittade in till oss och vi hade en stunds trevliga samtal. Och även mindre trevliga. Han hade genomgått ett antal canceroperationer på olika ställen, men de verkar ha funkat bra. Så nu åker han igen!!

Naturligtvis blev det ett besök på den stora saluhallen, där vi inhandlade fisk. Vilken sort vet vi inte, men den såg ut som en korsning mellan sik och makrill. Efter tillagning var konsistens och smak mer som abborre. Mao jättegod!

Som i många andra gamla portugisiska städer är det vanligt att husen har vackra kakelväggar.

20 januari,  söndag. Vi vågade inte stå en natt till utan el, med risk att den helt tar slut. Då lägger allt av - kylskåp, värmare etc. Vi tog ut en ställplats en bit bort och åkte längs landsvägar med lysande "gulklockor" (Ingers namn, förlåt Solan). De är verkligen solälskande, så fort det blir skugga rullar klockorna ihop sig.

När vi kom fram till ställplatsen i  Moncarapacho kom värdinnan och berättade att det var en annan svensk bil här och att det fanns en plats bredvid den. Döm om vår förvåning när Inger och Ingemar kliver ut!!
Det är alltså här de har sitt övervintringsnäste!!
Det där med att världen är liten besannas gång på gång här nere.

Det finns många djur här och det första som stiftade vår bekantskap var hästen Mimmi. Hon blev bjuden på kex av Inga-Lis till Yoki's stora förundran.

Lite andra exempel på djur som finns här.

 Citrusfrukter växer i överflöd både här och på odlingarna utanför.

 Vackra blommor och häckar med rosmarin växer efter landsvägen.

Om man vill läsa mer om det här stället så finns det en länk till Inger och Ingemars blogg till höger på sidan.

I morgon är det måndag och då åker vi till CamperServ i Loulé för att beställa tid för byte av batteri eller vad felet nu är.

Manta Rota

16 januari. Idag lämnade vi ställplatsen i Vila Real för att åka vidare till Manta Rota (det är sex år se'n sist), en sträcka på två mil och då passerar vi ändå flera ställplatser. Det är gott om dem efter Algarvekusten!
Här i Portugal är fortfarande häst och vagn ett vanligt transportmedel.

Ställplatsen här är nästan lika stor och ännu mer populär, så den är fullbelagd varje eftermiddag. En orsak är alla fransmän. Fransmän är ju ett populärt mål för terrorister, så få vågar sig över till Marocko, vilket de gjorde tidigare. Fast just här verkar det vara mer tyskar än fransmän.

Stranden här är enorm och sträcker sig ända bort till Vila Real, åt ena hållet. Yoki tycker den är skithäftig! Närmare vattenlinjen är den väldigt fast och lätt att promenera på, jag tror att man skulle kunna köra bil där.
Det här är en populär badort på sommaren och Manta Rota betyder filt-rutten efter alla badgäster med filtar! Och på sommaren får inte husbilar stå här, utan bara badgästernas personbilar.

 Vill man inte gå i sanden finns det system av träspångar till och längs stranden.

Det är massor av snäckskal på stranden som en tysk kvinna, bredvid vår bil, gör ljuslyktor och fantasifulla konstverk av.

Hon gör mycket annat också. Hela tiden. Nå'n slags bokstavskombination verkar det vara.. Men hennes man har inte det behovet. Han sitter och knappar på sin mobil. Eller läser. Hela tiden..

 Att fiska dessa små snäckor är populärt. Th en snäckfiskare som rensar dagens fångst. Vi har ätit en jättegod gryta med dessa små snäckor. Men lite pillrigt var det..

Att cykla efter stranden till snäckfisket går uppenbarligen bra.

Det är inte bara snäckfiskare som letar något matnyttigt i vattnet. En strandpipare av något slag kutade som en tätting (!) längs strandkanten..

 Inne i den lilla staden finns många nya vackra hus. Tv Manta Rotas turistinformationen.

På de flesta husen har man den här typen av skorstenar, som är typiska för Algarve. Vi har bara sett något liknande på ett ställe till, nämligen i Dalarna!!

 På en mur fanns de här dekorationerna, som verkar vara antika urnor hämtade från sjöbotten.

Portugal - Vila Real de Santo Antonio

Anledningen till att vi inte åkte direkt till Portugal i höstas var de oväder som låg över norra Spanien då. Vi valde i stället att åka ner till  Sydspanien och ta Portugal senare.
Vi har alltid tyckt bättre om Portugal förut, men den här resan har vi börjat revidera vår uppfattning om Spanien så smått. Vi har träffat många trevliga och hjälpsamma spanjorer som dessutom kunnat hyfsad engelska. Och antalet husbilsställplatser har ju ökat markant under de vintrar vi varit hemma.

13 januari. Idag fortsatte vi den sista etappen mot Portugal. Några mil innan gränsen åkte vi över Rio Tinto , röda floden. Man förstår att, efter kraftigt regn som drar med sig den röda jorden, gör floden skäl för sitt namn.

Här åker vi över gränsfloden Guadiana, innan vi svängde av till den stora ställplatsen vid båthamnen i Vila Real de Santo Antonio (det finns även ett annat Vila Real, i norra Portugal).

Här står vi, precis vid floden med utsikt från framrutan mot Spanien. En del åker hit till nyår för att uppleva två nyårsfyrverkerier, först på den spanska sidan och en timme senare här i Portugal (här har vi alltså fått ställa tillbaks klockan en timme). Men vi tror inte att Yoki tycker att det vore en bra idé..
Ställplatsen kanske inte är så välpolerad (vissa anser den som "sunkig"), men ligger fint till vid gränsälven (i alla fall om man som vi hade tur och hamnade på första parkett) och nära en stor båthamn. Dessutom ca 500 meter till en välsorterad fransk affär (Intermarché) och lika långt till en livlig stad med många affärer och restauranger. Dessutom är den billig - 4,50€ per dygn (utan el)!

Nu är värmen tillbaks igen! Lunch med en kall öl på torget satt fint.

 Portugiserna gillar gult och blått, mängder av hus i Portugal är målade i dessa färger!

15 januari. Idag gick vi en långpromenad längs älven ut mot havet. Fast inte riktigt ända fram. Vi vände mot stan igen för lunch. Portugiserna är de som äter mest fisk per invånare i Europa och favoriten är den norska torsken. Vi beställde var sin liten portion (tapa) av Bacalhau à brás, Portugals nationalrätt, gjord på bl.a. torkad torsk. Sedan strosade vi hemåt så smått.

Intill ställplatsen har zigenarna sina marknadsstånd varje dag. Tyvärr är de väldigt påflugna om man verkar intresserad av något, så det är lite jobbigt att gå och titta här.
I gräset blommar för fullt en a mina favoritvårblommor, den lysande gula blomma som Inger (från Askersund) kallar för guldklockor.