onsdag, februari 27, 2019

Världen är liten

Vår tanke nu var att gena över höglandet mot ostkusten. Nu borde det vara tillräckligt varmt där uppe. Efter vägen blommar nu mimosan för fullt.
Vi passerade Sevilla igen. Denna gång blev det en ännu värre väg genom staden, med en intensiv trafik och rondeller med 7-8 filer. Det är en jobbig stad att åka igenom och det finns inga förbivägar runt som i de flesta andra storstäder. Men Inga-Lis skötte det med den äran och vi kom helskinnade igenom!
Vi åkte till en liten stad en bit från Cordoba. På gratisställplatsen stod en husbil. Döm om vår förvåning när vi upptäckte att det var det holländska paret vi åkt tuk-tuk tillsammans med i Isla Christina!! Det måste vara en chans på millionen att stöta på varann igen i detta stora land!!
Det blev en trevlig eftermiddag tillsammans med dem.
Och nog var det varmt alltid! Det gick knappt att vara i solen pga hettan. Dagen efter beslöt vi att ändra våra planer och åka ner mot kusten igen.

Leif ringde och hade tyvärr tråkiga nyheter. En av våra husbilskompis som jag ringde i höstas och frågade om de skulle söderut i vinter, sa att det blir inte av. Han hade fått cancer i matstrupen Och nu hade han avlidit, berättade Leif.

Att ta sig ut ur staden var lättare sagt än gjort. GPS:en lurade in oss på en riktigt besvärlig gata. Om vi sett vad som väntade oss bakom nästa gathörn hade vi inte åkt in där. För nu blev det mer och mer trångt. Hela vägen på vänstra sidan stod bilar parkerade och det blev smalare och smalare. Och vi fick en kö av bilar bakom oss.
Jag vek in backspeglarna och till slut blev Inga-Lis tvungen att köra upp på den lilla trottoaren till höger.
Men det var olika saker som stack ut från husväggarna. Det kom en polis från en polisbil bakom oss och hjälpte oss. Jag gick på ena sidan och han på den andra och höll utkik och dirigerade. Till slut kom vi ut på en större gata. Puh!!
Vi ringde Solan och hon sa att trycket på ställplatsen i Malaga minskat betydligt och att det var inga problem att få plats. Efter en stund ringde hon upp och sa att ställplatsen var helt fullbokad. Det är nämligen Andalusiens nationaldag!
Vi åkte mot mot Granada för att ta ett nytt beslut. När man åker genom spanska städer är det mycket som kan hända. Som här där en flock getter traskade om kring.
Vi åkte till en liten by några mil från Granada, där vi var enda husbilen på ställplatsen. Över byn gick en hängbro mellan två berg. Det vore en riktig höjdare (fast på ett negativt sätt) att promenera över på den.. På många äldre hus i Spanien ser elledningarna ut som på bilden!
Mera trassel: Vi hade dåligt tryck på vattnet och upptäckte att det var ett litet läckage vid varmvattenberedaren! Nya felsökningar..
Det var smala, slingriga vägar både dit och tillbaks igen. Men till slut kom vi ut på större vägar. I den här delen av landet är det mil efter mil, efter mil av oändliga olivodlingar. Ibland dyker den spanska tjuren upp i landskapet. Tidigare gjorde den reklam för ett brandymärke. Reklamen förbjöds, men tjurarna står kvar.
Så kom vi ut på motorvägen som går ner till Costa Tropical (tropiska kusten).
Från Granada har man utsikt mot det väldiga Sierra Nevada.
När man lämnar höglandet och åker ner till kusten blir terrängen bergigare och plastväxthusen breder ut sig.
Vårt mål för dagen blev en ställplats vid Motril. Det var många husbilar här (vi är fortfarande i Andalusien), men lyckades få en plats. Här fanns ett par vackra mimosaträd.

Vatten läckan var ett mysterium. Vi har tidigare haft en por i en slang, men då såg jag hur det droppade från slangen. Jag drog åt alla kopplingar, får se om det hjälper.
28 februari. Andalusiens nationaldag. Många människor i rörelse på barer och caféer och längs strandpromenaden. En del familjer har picknick på stranden.
Det kändes inte lika hett nere vid Medelhavet och morgonen var  ca 10 grader varmare (på höglandet hade vi bara ett par plusgrader).

lördag, februari 23, 2019

På rull igen

22 februari. Så var vi då på rull igen! En tröst i bedrövelsen är att reparationen av kopplingen blev ca 10 000 kronor billigare än om det hänt hemma. Vi kommer nog inte att åka så långt någon fler gång, det blir 200-300 mil längre resa till Portugal, än om man stannar på Spaniens sydostkust.
Vi har åkt i Portugal 6 gånger och det har varit fantastiska upplevelser. Synd att sista gången skulle sluta så trassligt.
Inga-Lis körde även sista etappen, mot Spanien. Naturligtvis blev det 125:an där apelsinförsäljarna varvas med flickor som sitter på stolar och erbjuder helt andra varor..
Eftersom det började bli lite sent stannade vi i Vila Real de Santo Antonio (vid gränsfloden) där vi nästan helt säkert skulle få en plats på ställplatsen (den är jättestor). Vi passade på att handla där (den hela grisen fick vara kvar), och i morgon lämnar vi storkarnas och korkekarnas land!
23 februari. Nu åker vi över gränsfloden Guadiana.
 Och på andra sidan är vi i Spanien och Andalusien igen.
Det blev en väldigt kort etapp idag, till Isla Christina. Den här ställplatsen har tagit fyra år att få klar, och det blev den i augusti i fjol, berättade ägarna.
 Den ligger alldeles intill ett marskland med rikt fågelliv.
Nackdelen är att den inte ligger på gångavstånd från centrum och stranden med de stora, vackra snäckorna. Men det finns en liten delikatessaffär inärheten, som har specialiserat sig på olika tonfiskrätter. Till midag blir det Lomo de Atun Ahuminado (rökt tonfiskfilé). Påminde om rökt renfile, fast mycket mörare.
Här kan man beställa en tuk-tuk för en seight-seeing tur. Vi, två fransmän och två holländare gjorde det.
Först blev det en rundtur i marsklandet för att titta på fågellivet. Tyvärr fick vi bara se flamingos på avstånd. Däremot skopade guiden upp några små räkor, som ger flamingon dess röda färg.
Det blev även en tur runt i staden och en titt på den 12 km långa stranden. 1½ timme varade resan och det var en kul upplevelse.

tisdag, februari 19, 2019

Strulet fortsätter

Alvor är en fin liten stad och vi har det mesta på nära håll, livsmedelsaffär och massor av restauranger. Och ställplatsen är ok så länge det inte regnar.
 Vi har t.o.m. tvättmaskiner på gångavstånd.
17 februari. Marknad nere i hamnen. På efter middagen ringde någon och sa att vi fått tid kl. 08.30 på en verkstad och bärgaren kommer kl. 08.00!!
Naturligtvis blev det regn under natten och dagen efter. Det värsta regnet på hela tiden, frånsett de två kraftiga skyfallen i november. Hela planen var förvandlad till en röd lervälling som man sjönk ner flera cm i!! Men inte kom det någon bärgare!! Nya samtal till Folksam..
Till slut, efter tre timmar, kom det en bärgare. Och då var det den samma, lilla som förra gången!!
Nu hade han mer pallningsvirke, och det var tur, för nu var inte folk pigga på att kliva ut i leran och hjälpa till..
Till slut lyckades han få upp husbilen.
 Husbilen är både längre och bredare än bärgaren!
Framme vid verkstaden i Portimao, åtskilliga timmar försenad. Naturligtvi hade man tagit in andra bilar då vi inte kom, som avtalat😖
Eftersom vi inte fick vara i husbilen efter sex, då verkstan stänger, måste vi ha någonstans att bo. Vi ringde igen och försäkringsbolaget skulle fixa hotellrum lovade dom. Vilket dom inte gjorde..
Vi ringde upprepade gånger, men inte.. Dom skyllde på att vi hade hund och inget ledigt hotell tillät detta. När klockan var halv sex blev vi tvungna att ordna detta själva. Och det gick bra, trots att vi har hund..
Eftersom det skulle ta lång tid att få bilen lagad måste hotellet bokas flera dar framåt, vilket föräkringsbolaget skulle ordna. Vilket dom inte heller gjorde.. Det blev vi också tvungna att göra själva. (Om vi bokar själva måste vi ligga ute med pengarna).
Portugal är kontrasternas land. På ena sidan gatan bl.a. vårt hotell.
Och på den andra sidan plåtskjul där bl.a. den här gamla kvinnan, i ålderdomliga kläder, bor med sina höns!
Utsikt från balkongen på vårt trista hotell. Det här rummet kan vi bara ha t.o.m. fredag, för sedan är hotellet fullbokat. Försäkringbolaget sa att det fanns inget rum att få tag på i Portimao för resten av tiden (vi hade ju hund..) så dom skulle skicka oss till en annan stad. Det tog inte lång tid för Inga-Lis att hitta ett hotell i Portimao, som välkomnar hundar!! Nya samtal till Folksam, och nu lyckades man faktiskt med att boka det hotellet!!!
Men redan på fredagen ringde man från verkstaden och sa att bilen var klar!!! Alltså nästan en vecka tidigare än sagt!! Man hade ombokat andra kunder för att prioritera oss!! De enda som skött sig är varkstaden. Dom har varit tillmötesgående och trevliga och verkligen gjort allt för att hjälpa oss!!
Dadicauto heter verkstaden i Portimao. Kan vara bra att känna till för de som åker husbil i Portugal.