torsdag, mars 28, 2019

Sista tiden i Spanien

Vi stötte ihop med Eva och Hasse redan på parkeringen utanför Carrefour i Vinaros! Efter att ha gjort diverse inköp kom vi överens om att åka till en ställplats i floden Ebros delta. Här är det ett innanhav innanför Medelhavet, med ett rikt fågelliv. Jodå, vi såg en del flamingos, men på långt håll.
Annars fanns det inte mycket här, förutom en restaurang och vi bestämde oss för att gå ut och äta. För min och Inga-Lis del blev det paella, för första gången den här resan (ett av några måsten innan den här resan blir komplett). Efter middagen fick vi ett litet paket ris, odlat här i deltat, med oss hem.
Dagen efter följde vi den stora floden Ebro norrut.
Vi åkte genom ett vackert bergslandskap och stannade vid den lilla byn Ascó, där man helt nyligen uppfört en gratis ställplats, naturligtvis för att locka turister. Och visst tittade gubbarna på uteserveringarna intresserat på oss främlingar, när vi gick in till byn för en del inköp.
Enda felet på stället var att ställplatsen låg nära en större väg och en järnvägslinje, där tågen gick även på natten. Dvs en ganska störd nattsömn.
27 mars. Så fort man lämnar de större vägarna hamnar man ofta i trånga städer där man får hålla tungan rätt i mun. Den här gången samåkte vi en bit (annars bestämmer vi att träffas där och där) och det är Hasse som kör framför oss. Till slut kom vi fram till den lilla bergsbyn San Estaban, som var dagens mål.
Även här var ställplatsen gratis och bergen runt omkring var beströdda med buskar med lysande gula blommor.
Det blev en eftermiddagspromenad in till den lilla byn.
Det märks att vi kommit norrut. Här finns gräsmattor med maskrosor och syrenerna börjar slå ut!
Dagarna är varma men nätterna och morgnarna kalla (som lägst 4 grader tidigt i morse).
Dessa vackra och varierande spanska berg! Idag, den 28:e mars, kom vi till Huesca och så var cirkeln sluten. Huesca var det första stället i Spanien vi stannade på, på nerresan och blev det sista på hemvägen. Här är det nära till Mercadona och jag passade på att handla ett par andra måsten, nämligen Boquerones (små fiskfiléer inlagda i bl.a. vinäger och olja) och Flan - den spanska varianten av Creme Brulee. Gott. (😉)
Sista dagsetappen i Spanien. Eftersom Inga-Lis kör så kan jag ägna mig åt lite fotografering på resan över de väldiga Pyrenérna.
Sista biten går genom en 8 km lång tunnel och på andra sidan är vi i Frankrike.
Vi har haft förmånen att få uppleva ännu en fantastisk vinter i Spanien och Portugal, den sjätte totalt.
Jag tycker det är lite tragiskt att så många hemma, som har husbil, aldrig vågat göra en sån resa, utan skyller på olika saker. Visst kan det hända en del skit på en så lång resa, men efteråt är det värt allt detta.
Nu börjar vår 12:e resa genom det stora landet Frankrike och det känns bra med sällskap av Eva och Hasse igen.

onsdag, mars 20, 2019

Peniscola, fortsättning

Våtmarken intill campingen, Marjal de Peniscola, är en av de sista våtmarksområdena vid Medelhavet. Här växer mängder av det 3-4 m höga spanska röret (som vi först trodde var bambu). Förutom att vara en anhalt för flyttfåglar finns här sköldpaddor, grodor och andra kräldjur. Grodornas högljudda kväkande hörs ofta och särskilt på våren. Första åren spanade vi förgäves efter stora grodor tills en spansk dam pekade och sa: pequeno negro. Och då såg vi den, en liten svart groda mindre än en tumme. Men med enorma röstresurser! Vidare finns ett par fiskarter här, som inte finns någon annanstans i världen! Bl.a. Margot Wallström har bidragit för att få detta område skyddat.

15 mars. En promenad med dramaten till Mecadona för att handla kött och fisk, vilket inte tanten på hörnet har (annars har hon det mesta i matväg som man kan behöva och jättefina grönsaker). Tidigare hade vi cyklar med oss och uppfattade inte att det var så långt som det var, 2 km enkel väg.
På hemväg mötte vi Solan, som kom cyklande (ja, världen är liten!) Det visade sig att hon och Lasse  stod på en camping längre bort och hade nyss kommit hit. Vi kom överens om att träffas nästa dag för att äta lunch tillsammans på Pensionista, som var nytt för dem. Har man varit i Peniscola ska man ha ätit där tycker vi!
Och så blev det.
Vi strosade runt i staden, tog en kaffe på ett fik och konstaterade att arbetet med sandskulpturen fortsätter.
På vägen tillbaks hördes plötsligt ett väldigt smällade från den närbelägna staden Benicarló. Det var inga små smällare, utan det lät som kriget brutit ut och stora rökmoln steg upp från staden. Det är den årliga Fallas-festivalen som firas i Valenciaområdet. Det går ut på att man gör enorma statyer, tidigare av papier maché, numera verkar det vara av nå't plastmaterial. Sedan smäller det hela helgen, barn går omkrig med trälådor med stora bomber, som man kastar runt omkring, gärna på gatan under passerande bilar. Det hela avslutas med att man eldar upp statyerna under väldig rökutveckling och smällande. I Valencia, där det är som värst, flyr en stor del av stadens befolkning under festivalen, men ersätts i stället av stora mängder turister.
Tack och lov så är det ingen festival här i Peniscola, men det hörs rejält från Benicarló, en halvmil härifrån. (uppskattas inte av Yoki, även om han faktisk börjar bli lite bättre på att uthärda den typen av oljud). Festivalen håller på till den 19:e, alltså på tisdag.
Här är några bilder från Benicarló 2011, det året vi inte hade någon hund och åkte in för att titta. Men vi blev fort trötta på allt smällande och åkte snart hem igen.

17 mars. En promenad till gamla stan. Vi gick bara tvärs över, men de tidvis branta gatorna gjorde att det räckte mer än väl. Jag var helt slut i mina ben när vi väl var nere från klippan igen.
Det har varit mycket folk i farten denna helg. Mor-/farföräldrar, föräldrar och barn. Nu har även gatuförsäljarna med sina afrikanska sniderier kommit igång. Men inget busliv och fylla, vilket vi aldrig upplevt här nere.
Måndagar är marknadsdag här i Peniscola. Tyvärr har man flyttat marknaden så det blir lite längre för oss att gå. Några fynd blev det inte denna gång.
Idag åkte Solan och Lasse mot Frankrike. Hoppas att Lasse kommer att uppskatta de franska ostronen lika mycket denna gång, så att även denna resa blir komplett! Och att ni slipper de gula västarna. Kör försiktigt så ses vi i Sverige till sommaren!
19 mars. Idag kom våra finska vänner Eva och Hasse och hälsade på. De kom igår till ställplatsen La Volta, drygt 3 km härifrån. Men dom har cyklar, så det går ju bra att ta sig en bit. Det är inte bara vintergröna träd här i Spanien, utan en del fäller sina löv. Som de knotiga träden som står överallt på campingen. På vintern har de inga löv så det blir maximalt med sol. För någon dag sedan var det bara små musöron, men löven växer väldigt fort och om någon vecka är det i stället rejält med skugga.

Svala nordanvindar har dragit ner och temperaturen orkar knappt upp till 18 grader, men i lä är det skönt. Särskilt när man läser om de hemska vintervädren hemma!

Vår lilla batteridammsugare har lagt av, så dagen efter tog vi bussen till Carrefour i Vinaros för att inhandla en ny. När vi klev ombord var den redan full, till största delen glada pensionärer som sjöng spanska sånger accompanjerat av smattrande handklapp. När svenskar gör sina tafatta försök att klappa till musik är det oftast i otakt eller baktakt. Men här har man verkligen lärt sig använda händerna som rytminstrument!
Fler och fler klev på, men i Benicarlo skulle väl ändå de flesta kliva av!? Men icke!! En drös till väntade för att kliva på! Att vi stod packade som sillar är en klar underdrift. När vi äntligen kom fram till Carrefour och ut ur bussen var vi tvugna att sätta oss en stund för att hämta andan.
Inköpet av ny dammsugare gick bra och hos en optiker fick Inga-Lis glasögon en smärre reparation utförd. Och man ville inte ens ha betalt!
Resan hem var betydligt lugnare - vi fick t.o.m. sittplats.

23 mars. Nu har vädret bättrat sig och det rejält. T.o.m. många spanjorer börjar gå i kortärmat!
Vi har sett att även kalla norden börjat få lite vårkänning.

Här är en webbkamera placerad en liten bit från campingen: Webbkamera Peniscola (scrolla ner på sidan ett stycke).

Man behöver inte komma långt från stan innan man ser såna här ödehus. Det finns mängder av dem i Spanien, många halvt raserade. De lär väl stå kvar tills någon köper upp marken och bygger något nytt i stället. T.h. en gammal brunn med pumphjul, också en vanlig syn.
Förutom apelsiner är kronärtskockor typiskt för det här området. Man har t.o.m. en årlig kronärtskocksfestival i Benicarló! I visa fruktträd kan man se nallebjörnar, antagligen ska de skrämma bort fåglar.
Igår (lördag) knackade det plötsligt på husbilen. Det var Agneta och Arne från Trollhättan, vilka vi träffade i Castro Verde i Portugal för en tid sedan! Det var naturligtvis mycket att prata om och vi fortsatte det trevliga umgänget med middag på en restaurang i närheten. De har inte varit i Peniscola förut, så de har nog en hel del att se och upptäcka framöver.
En sista promenad längs Medelhavet. Det är en hel del vågor kvar efter blåsten tidigare.
Imorgon måndag fortsätter vi norrut, ett par dar tidigare än vi först tänkte (lite mer marginal tills vi ska vara i Sydtyskland). Eftersom vi inte kör så långa sträckor så räknar vi med tre dagsetapper innan vi tagit oss över Pyrenéerna och in i Frankrike. Nånstans efter vägen ska vi sammanstråla med Eva, Hasse och Knutte för den fortsatta resan genom det stora landet.
Ett mål inne i Frankrike är Oradour sur Glane, dit är det 90 mil.