Tavira och Moncarapacho

18 januari. På morgonen när vi skulle lämna Manta Rota upptäckte vi att vi hade brist på ström. Vi hade visserligen inte stått på el sedan Spanien, men med vår stora solcell har det aldrig tidigare varit något problem.

Eftersom vi skulle till Tavira och polisens camping kunde vi koppla in oss på el. En nostalgitripp - där har vi upplevt en härlig jul- och nyårshelg med goda vänner. En del av dem har slutat åka och en del åker inte så långt längre, utan stannar i Spanien.
Men först skulle vi fylla gasol i närheten av Olhao och Inga-Lis körde 125:an genom landsbygd och små städer. Efter vägen lyste de gula vårblommorna överallt.

Väl framme på campingen var allt förändrat. Fransmännen hade åter ställt till det. I receptionen berättade man att fransmännen och deras hundar hade skitat ner så att man begränsat antalet platser till en bråkdel, höjt priset och förbjudit hundar!
En recension om campingen för något år sedan: The only positive in this camping is the price per night! But now crowded with French people with dogs they do not have control of. Waste bins overloaded.. ertc. But worst all this fransoses without common sense!

Så det var bara att åka vidare (om än liten så har vi ju en hund). Vi åkte till den stora parkeringen bredvid saluhallen. Där får egentligen inte husbilar stå och ibland kommer polisen och kör bort husbilarna. Vi tog risken och sällade oss till den stora mängden husbilar som var där.

Tavira är en fin gammal stad vid floden Gilao.

När vi vaknade nästa dag så var det bakluckeloppis framför bilen! En massa skräp som vanligt, så vi köpte inget..

Helt plötsligt såg vi någon vi kände igen bland loppisvarorna! Mycket riktigt, det var ensamåkaren Leif Jönsson från Västerås. Honom har vi stött på många gånger. Framför allt i Portugal men även ett par gånger i Sverige. Han tittade in till oss och vi hade en stunds trevliga samtal. Och även mindre trevliga. Han hade genomgått ett antal canceroperationer på olika ställen, men de verkar ha funkat bra. Så nu åker han igen!!

Naturligtvis blev det ett besök på den stora saluhallen, där vi inhandlade fisk. Vilken sort vet vi inte, men den såg ut som en korsning mellan sik och makrill. Efter tillagning var konsistens och smak mer som abborre. Mao jättegod!

Som i många andra gamla portugisiska städer är det vanligt att husen har vackra kakelväggar.

20 januari,  söndag. Vi vågade inte stå en natt till utan el, med risk att den helt tar slut. Då lägger allt av - kylskåp, värmare etc. Vi tog ut en ställplats en bit bort och åkte längs landsvägar med lysande "gulklockor" (Ingers namn, förlåt Solan). De är verkligen solälskande, så fort det blir skugga rullar klockorna ihop sig.

När vi kom fram till ställplatsen i  Moncarapacho kom värdinnan och berättade att det var en annan svensk bil här och att det fanns en plats bredvid den. Döm om vår förvåning när Inger och Ingemar kliver ut!!
Det är alltså här de har sitt övervintringsnäste!!
Det där med att världen är liten besannas gång på gång här nere.

Det finns många djur här och det första som stiftade vår bekantskap var hästen Mimmi. Hon blev bjuden på kex av Inga-Lis till Yoki's stora förundran.

Lite andra exempel på djur som finns här.

 Citrusfrukter växer i överflöd både här och på odlingarna utanför.

 Vackra blommor och häckar med rosmarin växer efter landsvägen.

Om man vill läsa mer om det här stället så finns det en länk till Inger och Ingemars blogg till höger på sidan.

I morgon är det måndag och då åker vi till CamperServ i Loulé för att beställa tid för byte av batteri eller vad felet nu är.