Peniscola, fortsättning

Våtmarken intill campingen, Marjal de Peniscola, är en av de sista våtmarksområdena vid Medelhavet. Här växer mängder av det 3-4 m höga spanska röret (som vi först trodde var bambu). Förutom att vara en anhalt för flyttfåglar finns här sköldpaddor, grodor och andra kräldjur. Grodornas högljudda kväkande hörs ofta och särskilt på våren. Första åren spanade vi förgäves efter stora grodor tills en spansk dam pekade och sa: pequeno negro. Och då såg vi den, en liten svart groda mindre än en tumme. Men med enorma röstresurser! Vidare finns ett par fiskarter här, som inte finns någon annanstans i världen! Bl.a. Margot Wallström har bidragit för att få detta område skyddat.

15 mars. En promenad med dramaten till Mecadona för att handla kött och fisk, vilket inte tanten på hörnet har (annars har hon det mesta i matväg som man kan behöva och jättefina grönsaker). Tidigare hade vi cyklar med oss och uppfattade inte att det var så långt som det var, 2 km enkel väg.
På hemväg mötte vi Solan, som kom cyklande (ja, världen är liten!) Det visade sig att hon och Lasse  stod på en camping längre bort och hade nyss kommit hit. Vi kom överens om att träffas nästa dag för att äta lunch tillsammans på Pensionista, som var nytt för dem. Har man varit i Peniscola ska man ha ätit där tycker vi!

Och så blev det.

Vi strosade runt i staden, tog en kaffe på ett fik och konstaterade att arbetet med sandskulpturen fortsätter.

På vägen tillbaks hördes plötsligt ett väldigt smällade från den närbelägna staden Benicarló. Det var inga små smällare, utan det lät som kriget brutit ut och stora rökmoln steg upp från staden. Det är den årliga Fallas-festivalen som firas i Valenciaområdet. Det går ut på att man gör enorma statyer, tidigare av papier maché, numera verkar det vara av nå't plastmaterial. Sedan smäller det hela helgen, barn går omkrig med trälådor med stora bomber, som man kastar runt omkring, gärna på gatan under passerande bilar. Det hela avslutas med att man eldar upp statyerna under väldig rökutveckling och smällande. I Valencia, där det är som värst, flyr en stor del av stadens befolkning under festivalen, men ersätts i stället av stora mängder turister.
Tack och lov så är det ingen festival här i Peniscola, men det hörs rejält från Benicarló, en halvmil härifrån. (uppskattas inte av Yoki, även om han faktisk börjar bli lite bättre på att uthärda den typen av oljud). Festivalen håller på till den 19:e, alltså på tisdag.

Här är några bilder från Benicarló 2011, det året vi inte hade någon hund och åkte in för att titta. Men vi blev fort trötta på allt smällande och åkte snart hem igen.

17 mars. En promenad till gamla stan. Vi gick bara tvärs över, men de tidvis branta gatorna gjorde att det räckte mer än väl. Jag var helt slut i mina ben när vi väl var nere från klippan igen.

Det har varit mycket folk i farten denna helg. Mor-/farföräldrar, föräldrar och barn. Nu har även gatuförsäljarna med sina afrikanska sniderier kommit igång. Men inget busliv och fylla, vilket vi aldrig upplevt här nere.

Måndagar är marknadsdag här i Peniscola. Tyvärr har man flyttat marknaden så det blir lite längre för oss att gå. Några fynd blev det inte denna gång.
Idag åkte Solan och Lasse mot Frankrike. Hoppas att Lasse kommer att uppskatta de franska ostronen lika mycket denna gång, så att även denna resa blir komplett! Och att ni slipper de gula västarna. Kör försiktigt så ses vi i Sverige till sommaren!

19 mars. Idag kom våra finska vänner Eva och Hasse och hälsade på. De kom igår till ställplatsen La Volta, drygt 3 km härifrån. Men dom har cyklar, så det går ju bra att ta sig en bit. Det är inte bara vintergröna träd här i Spanien, utan en del fäller sina löv. Som de knotiga träden som står överallt på campingen. På vintern har de inga löv så det blir maximalt med sol. För någon dag sedan var det bara små musöron, men löven växer väldigt fort och om någon vecka är det i stället rejält med skugga.

Svala nordanvindar har dragit ner och temperaturen orkar knappt upp till 18 grader, men i lä är det skönt. Särskilt när man läser om de hemska vintervädren hemma!

Vår lilla batteridammsugare har lagt av, så dagen efter tog vi bussen till Carrefour i Vinaros för att inhandla en ny. När vi klev ombord var den redan full, till största delen glada pensionärer som sjöng spanska sånger accompanjerat av smattrande handklapp. När svenskar gör sina tafatta försök att klappa till musik är det oftast i otakt eller baktakt. Men här har man verkligen lärt sig använda händerna som rytminstrument!
Fler och fler klev på, men i Benicarlo skulle väl ändå de flesta kliva av!? Men icke!! En drös till väntade för att kliva på! Att vi stod packade som sillar är en klar underdrift. När vi äntligen kom fram till Carrefour och ut ur bussen var vi tvugna att sätta oss en stund för att hämta andan.
Inköpet av ny dammsugare gick bra och hos en optiker fick Inga-Lis glasögon en smärre reparation utförd. Och man ville inte ens ha betalt!
Resan hem var betydligt lugnare - vi fick t.o.m. sittplats.

23 mars. Nu har vädret bättrat sig och det rejält. T.o.m. många spanjorer börjar gå i kortärmat!
Vi har sett att även kalla norden börjat få lite vårkänning.

Här är en webbkamera placerad en liten bit från campingen: Webbkamera Peniscola (scrolla ner på sidan ett stycke).

Man behöver inte komma långt från stan innan man ser såna här ödehus. Det finns mängder av dem i Spanien, många halvt raserade. De lär väl stå kvar tills någon köper upp marken och bygger något nytt i stället. T.h. en gammal brunn med pumphjul, också en vanlig syn.

Förutom apelsiner är kronärtskockor typiskt för det här området. Man har t.o.m. en årlig kronärtskocksfestival i Benicarló! I visa fruktträd kan man se nallebjörnar, antagligen ska de skrämma bort fåglar.

Igår (lördag) knackade det plötsligt på husbilen. Det var Agneta och Arne från Trollhättan, vilka vi träffade i Castro Verde i Portugal för en tid sedan! Det var naturligtvis mycket att prata om och vi fortsatte det trevliga umgänget med middag på en restaurang i närheten. De har inte varit i Peniscola förut, så de har nog en hel del att se och upptäcka framöver.

En sista promenad längs Medelhavet. Det är en hel del vågor kvar efter blåsten tidigare.
Imorgon måndag fortsätter vi norrut, ett par dar tidigare än vi först tänkte (lite mer marginal tills vi ska vara i Sydtyskland). Eftersom vi inte kör så långa sträckor så räknar vi med tre dagsetapper innan vi tagit oss över Pyrenéerna och in i Frankrike. Nånstans efter vägen ska vi sammanstråla med Eva, Hasse och Knutte för den fortsatta resan genom det stora landet.
Ett mål inne i Frankrike är Oradour sur Glane, dit är det 90 mil.