Mera Moseldalen

4: april. Brauneberg. Det är tätt mellan ställplatserna här i Moseldalen, men dagens etapp är nog den kortaste vi gjort här - 3 km!

Magnolian blommar och vid stranden av Mosel har en Peter nån'ting lyckats få bli begravd.

I Minheim parkerar man bara någon meter från floden.

Det verkar vara en vetenskap med vinrankorna. Från vissa vinstockar sparas två grenar som binds fast i vajrar och från andra tre eller fyra. Det är nog ett slitgöra att jobba i vinbergens branta sluttningar.

Den 6:e april blev det gråkallt väder så vi beslöt att åka till Trier för att fylla gasol. Det är ofta vindlande vägar över vinbergen, ibland riktigt snäva serpentinvägar.

Efter gasolfyllningen åkte vi till Neumagen-Dhron, Tysklands äldsta vinort med sin lilla vinstuga.

Här började romarna odla vin för ett par tusen år sedan och det finns en del lämningar kvar från den tiden i staden.

Vi gick ut och åt på den här restaurangen. Insidan var väldigt originell med mängder av saker och ting.

Inga-Lis åt provensalskt lamm medan jag testade en romargryta med anka. Den serverades i en kopparkastrull och var helt ok.

På kvällen fick vi kontakt med Maggan och Göran. Det visade sig att de bara var 4 km från oss! Det är märkligt. Just på denna plats har vi sammanstrålat med andra spanienresenärer, Åke och Anne-Marie och i fjol Gun och Gunnar!
Dagen efter kom de hit och det blev ett kärt återseende, inte minst bland hundarna.

Det blev en promenad längs Mosel med blommande hägg.

Sedan en öl och därefter vinprovning och inköp på en vingård.

Dagen avslutades med middag på en restaurang som Göran tipsade om. Jättegod mat! Och naturligtvis hade vi mycket att prata om efter deras vistelse nere i Spanien och Portugal.

Dagen efter gick vi till en vingård som vi visste hade jättegott rosévin. Sådana här smala traktorer tar sig fram mellan vinrankorna där det inte är alltför brant.

Nästa dag åkte vi vidare till en vingård i Mehringen tillsammans med Maggan och Göran. Här var det många husbilar men byn var det inget särskilt med.

Men nu hade vädret blivit så pass bra att vi beslöt att äta middag utanför husbilarna.

Dagen efter skiljdes våra vägar för den den här gången. Men först blev det en förmiddagspromenad. Och då stötte vi i hop med Kurtan, bekannt från Spanien. Sedan Kent och Birgitta, också spanienbekannta. Man säger ju att världen är liten och ibland känns det så..