Säg den glädje som varar, eller; En olycka kommer sällan ensam.

13 februari. Parkerade en liten bit från optikern och gick för att hämta de nya glasögonen. De funkade helt perfekt, så vi gick glada i hågen tillbaks till husbilen igen!

När Inga-Lis startade bilen och skulle åka vidare åkte kopplingspedalen ner i golvet - och blev kvar där!! Herregud!! Kopplingen hade pajat!!
Ja, så var det. Det var bara att kontakta SOS Köpenhamn. Nu verkar denna fantastiska service blivit offer för en omorganisation och vi blev omkopplade till vårt försäkringsbolag i Sverige (Folksam). Jag uppgav problemet och uppgav exakt position från GPS:en.
Till slut ringde en kille från en bärgare i en helt annan stad (kunde väldigt lite engelska), som förstod att han fått fel uppgifter..

Medan vi väntade åkte en svensk bil förbi, vände och stannade vid vår bil. Det var vår vän ensamåkaren Leif Jönsson, som vi stöter ihop med då och då!! Det blev en kopp kaffe medan vi väntade på bärgaren.

Så kom då till slut en liten(!) bärgare och påbörjade sitt arbete.

Och det var en jäkla tur att Leif var här, för han hade en mängd pallvirke (vilket bärgaren inte hade).

Utan dessa bräder hade vi aldrig kommit upp på bärgaren utan att riva sönder bakdelen på vår husbil.
(Våra bräder flöt ju bort i översvämningen i hamnen i Danmark på hitvägen.)

Nu skulle bärgaren ta oss till en verkstad i Portimao. När vi kom fram dit fick vi veta att de inte hade någon tid för oss förrän tidigast i slutet av månaden!! Det hade alltså inte försäkringsbolaget tagit reda på!!
Nu ville bärgaren bli av med oss och skulle först dumpa oss på en gata. När vi inte gick med på detta åkte han till en stor bussterminal.  Nu ringde jag försäkringsbolaget igen och krävde att bli transporterad tillbaks till Alvor. Där finns i alla fall en ställplats med vatten, toa- och gråvattentömning och el (om man har tur). (Den i Portimao har ju stängts.)
Och hyfsat nära till en affär, så vi kan få tag på mat.

När bärgaren kom till ställplatsen och skulle lasta av oss frågade jag folk i närheten om dom hade bräder och till slut var det till slut en hel hop engelsmän och holländare som hjälpte oss att få ner husbilen helskinnad! Till slut stod bilen på backen igen. Puh!!

Vi började få ont om gasol, men dagen efter hjälpte Leif oss med en full flaska. Han blev något förvånad att vi var här igen, han trodde ju att vi var på en verkstad..Dessutom kom en holländsk granne och tipsade om att det fanns ett eluttag i närheten, som var ledigt.
Så nu klarar vi oss ett tag igen!